Det räcker att du finns till

Skrik så högt du kan Studios presenterar Det räcker att du finns till med Ett litet hus i Eden.

Eden

Namnet Eden var egentligen det som kom först. Jag (Åsa) var på retreat och fick en skapelsetext ur apokryferna som jag aldrig varit i kontakt med tidigare. En av textraderna löd: ”Han skapade ditt hjärta så att du kunde tänka.” Det slog an något i mig för jag har tillbringat så mycket tid i huvudet, och en längtan efter att leva mer utifrån hjärtat föddes. Då kom tanken på Eden.

Eden medan gudsrelationen fortfarande var intakt. Innan vi åt av trädet. Innan vi visste vad skam var. Den skam som förlamar oss så pass att vi inte ens vågar försöka. Eden innan vi visste att vi var nakna och började skyla oss med fikonlöv. Dessa får symbolisera allt vi gömmer oss bakom, som varumärken, masker och de väl valda delar vi visar upp på sociala medier. Jag tänker att Eden före trädet var nyfikenhet, utforskande och förundran. Sådant som ofta går förlorat i mitt eget liv. Eden var obruten kontakt med själva Skaparen.

Ett litet hus

Kanske finns det lilla huset för att Eden ska bli något återkommande. Något att återvända till och kanske till och med bosätta sig lite i. Tänker att det finns små rum för olika projekt och också innerväggar så att det går att stänga om sig i sin kammare. Men också ett stort härligt kök för umgänge och viktiga måltidssamtal.

Skrik så högt du kan Studios

Förlaget ”Skrik så högt du kan Studios” startades av ett av mina barn för tio år sedan. När det projektet rann ut i sanden frågade jag om jag fick ta över namnet. Det fick jag. Jag tycker så mycket om det för att jag genom åren har haft svårt att göra mig hörd. Och tanken på att skrika så högt jag kan blev så befriande. Att avrunda namnet med ordet ”Studios” känns härligt storhetsvansinnigt.

Den här texten växte fram när jag stod vid sidan av ett barn som mådde dåligt. Det fanns ingenting jag kunde göra eftersom jag ännu inte var inbjuden i situationen. Det blev en påminnelse om hur tätt sammanlänkade kärlek och smärta är, och hur sårbarhet känns. Det är en text till mina barn, syskonbarn, kompisbarn, barn jag läser om och ser i nyhetssändningar, och barn som kämpar hårt utan att någon ser det. Den är också till vuxna barn. I en tid då vi ska bygga vår egen identitet och vårt eget varumärke (och dessutom marknadsföra oss) in absurdum vill jag säga att det finns någon som säger: Det räcker att du finns till. Och att det fanns en tanke bakom dig redan innan du föddes som du får gå in i, att lustfyllt utforska och upptäcka.

Så länge jag kan minnas har små strofer och melodier kommit till mig. Ibland tydligt, och ibland mer diffust. Jag har aldrig tyckt mig vara kvalificerad att göra någonting av dessa, men nu har jag gjort det, trots allt. Jag tror nämligen att vi får det. Gå i någon slags längtan trots att vi (en del av oss) inte har någon master från musikhögskolan eller är Celine Dion. Att vi får tillåta oss att ta våra första trevande steg och vara nybörjare.

Ibland framstår det som om jag är modig i det kreativa, men jag kämpar hela tiden mot röster som ifrågasätter mitt skapande. ”Alla vill skriva böcker, ingen vill läsa dem, varför skulle just du få skriva?” Och när det gäller musik finns det ingen ände på vad de tvivlande rösterna i mitt huvud öser ur sig. Ändå är det något litet trotsigt som viskar ”gör det ändå”. Så här är vår låt. Lyssna om du vill. Förhoppningen är att någonting ska nå in i dig och väcka upp din sång in i livet, vad det nu är. Eller att det är någonting du vill sjunga till ett barn i din närhet.

Edvard, som är med mig i detta, träffade jag på en resa i Israel. Vi sa hej vid floden Jordan, och sedan växte en oväntad, men nära vänskap fram. Han har suttit med sin gitarr och dragit ur mig de ord och toner som visade sig vara denna låt. Han har också kompletterat där det har behövts, och är med och sjunger.